En hälsning från Asta

11798059_583147845156334_1047482751_n

Jag heter Asta och jag har bara en kort tid på mig att berätta min historia. Varför förstår ni snart, men ni får lova mig att inte bli ledsna, utan att se allt det som har varit bra. Jag hoppas ni orkar läsa hela, det skulle betyda så mycket för mig och alla kompisar som finns kvar där ute och fortfarande befinner sig i samma situation som jag gjorde.

Jag har nog en gång bott hos en familj, men av någon anledning förlorade vi kontakten med varann. Och istället för ett liv i trygghet, blev jag tvungen att ta hand om mig själv. Fast jag hade tur, jag fick gå med en kattkille och tillsammans klarade vi oss hyfsat. 

Men jag minns hur vi frös när det var riktigt kallt, min kompis och jag. Vi kröp ihop tätt, tätt tillsammans där det fanns lä och där det inte regnade eller snöade på oss. Vi gick hungrig så många gånger, ibland var det så tomt i magen att jag inte trodde jag skulle klara mig. Det har känts som att jag bara vill sova då och aldrig vakna upp mer. Hungern har skrikit så högt så det är det enda jag hört. 

Men på något sätt gick det. Någon gång hittade vi mat i någon skål, ibland fångade vi en mus och vid riktigt bra tillfällen lyckades vi fånga en fågel. 

Jag var sjuk under denna tiden också, men det kan man inte visa för då kommer något annat djur och tar en. En dag vaknade jag av att jag hade så ont i mitt öra. Det sprängde, dunkade och slog. Jag försökte först att klia bort det men det gick inte, sedan försökte jag skaka bort det men då blev det ännu värre. Plötsligt var det som något small till där inne och efteråt kändes det som det rann något ur örat. Det var obehagligt, men sen blev det lite bättre var dag. Fast då började jag höra sämre. Som du säkert förstår var det bara att bita ihop och försöka klara av det också. Så är det när man tvingas leva utan trygghet…..

Jag födde bebisar där ute i otryggheten. Nu jag vet inte var de är. Jag födde dem och efter ett tag var de alla borta. Då var jag ledsen. Jag gick och ropade efter dem men jag hörde aldrig några svar. Kanske blev de blev tagna av andra djur, men det vill jag inte tänka på för då blir längtan så stor efter mina bebisar att mitt hjärta nästan spricker. Men man kommer över det med, det måste man när man ingen har som hjälper och tröstar. 

Efter en tid blev jag med bebisar igen. Denna gång blev jag väldigt rädd, väldigt tidigt. Hade jag styrka och ork för fler bebisar? Det hade varit dåligt med mat så länge och jag hade haft väldigt ont i mina öron. Var jag kanske inte stark nog? 

Men så hände något konstigt. En dag stod en annorlunda sak mitt ute i skogen och i den stod det mat. Åh, det luktade så gott! Och jag var så hungrig, jag kunde bara inte motstå. Jag brydde mig inte ens om några risker, utan jag ville bara ha maten. Det kurrade så i magen. Så jag gick in och började äta. Då plötsligt small det till och blev alldeles mörkt. Jag var fast! Jag kom inte ut! Ånej!  

Efter en stund kom det fram en människa till mig och först blev jag jätterädd! Vad skulle hända nu? Men efter en stund märktes det att den här människan är en snäll person. Inte som andra vi träffat på ibland….. Denna människan talade med så mjuk och lugnande röst. Kanske detta inte var så farligt trots allt? Kanske det var en bra sak som hänt? Vågade jag hoppas på ett gott liv igen? Ett liv där värme, mat och trygghet fanns? 

Susanne, som kom från något som heter Djurskyddet  och som var den som kom och hämtade mig i skogen, hon pratade alltid med mjuk röst till mig och hon klappade mig med den mjukaste hand jag någonsin känt. Jag började känna att jag var trygg igen. De första dagarna minns jag knappast, jag åt och sov, sedan åt jag och sov igen. Och utifall maten skulle försvinna så åt jag lite till. 

Efter ett par dagar blev jag körd till en annan snäll kvinna och jag blev så glad, för där fanns min kompis som jag levde tillsammans med ute. Gissa om det var kul att träffa honom igen! En dag hade han bara varit borta och jag visste inte vart han tagit vägen. Men Susanne hade tagit hand om honom också, så nu slapp vi båda vara ute i kylan. 

Nu var det inte långt kvar tills mina bebisar skulle komma och jag visste att nu hade även de fått en chans att klara sig. Jag gjorde så gott jag kunde för att förbereda mig för dem. Jag åt flera, flera gånger om dagen och sedan så sov jag så mycket jag kunde. Tror faktiskt jag sov i tre veckor och de enda gångerna jag var vaken var när jag åt och gick på lådan. Var jag lycklig? Om jag var! Jag njöt av varenda sekund. Försökte tala om hur tacksam jag var, genom att spinna så högt jag bara kunde varje gång min jourmatte kom in i rummet. Min svans stod högt upp i luften och jag stod nästan på tårna för att visa henne hur lycklig och tacksam jag var. Jag hoppas så att hon förstod, tror ni hon gjorde det? 

Mina två bebisar kom en lördag eftermiddag. Jag hade en skön korg som var fint bäddad, där jag kunde föda dem. Denna gång var det så lätt att föda. Jag kunde tänka bara på mig och mina bebisar, kunde känna mig trygg och att få dem var en ren glädje. Två underbara grabbar kom till världen den eftermiddagen och jag tycker att de är de allra finaste killarna som finns.  

Vi hade det så bra, så bra, pojkarna och jag. Mina öron bråkade visserligen fortfarande för mig ibland. Men redan från första dagen fick jag hjälp att behandla dem, så vissa dagar kändes det till och med lite bättre. Mitt största problem var egentligen att jag hörde sämre och sämre, ibland var det svårt att höra om mina bebisar ropade efter mig. 

           11894772_583144198490032_723439467_o   Stig

Efter några veckor fick jag en överraskning från Susanne och hennes kompisar på Djurskyddet. De kom med en liten rödhårig kille som var ungefär lika gammal som mina bebisar. Usch, han luktade inte gott, men han var en bebis som behövde en mamma, så jag tog honom till mig och lugnade honom tills han började spinna. Sedan den stunden är han min bebis tillsamman med mina killar. Nu börjar jag känna mig nöjd, jag är trygg, mina bebisar mår bra, vi äter mat varje dag och vi kan sova eller busa precis när och så mycket vi vill. 

Då hände något som var riktigt obehagligt. Det började med att jag kände mig orolig och stressad. Det gjorde så ont i mitt öra och jag försökte klia bort det, när jag kände hur allt började snurra. Sen minns jag inget förrän min jourmatte står och håller bägge sina händer på mig. Händerna är varma och de känns trygga, men jag är ändå livrädd. Förstår inte vad det är som händer och nu gör det ännu mer ont i mitt öra. Jag hör ingenting på det örat och det spränger och dunkar något fruktansvärt. Jag vill bara bort, jag orkar inte ens med mina älskade bebisar fast jag vet att de behöver mig. Efter en stund känner jag mig lite lugnare, men det gör fortfarande väldigt ont. Jag tittar på min jourmatte och frågar med ögonen ”vad händer?”. Hon klappar mig lugnt och säger att vi ska åka till Li, min veterinär, och fråga henne. Jag ser oron i hennes ögon, så jag försöker lugna henne med att spinna, men jag ser och känner att hon fortfarande är ledsen och orolig.

Så åkte vi till Li, som tittar i mina öron. Hon tittar så långt ner i öronen på mig, att jag får panik och försöker ta mig ur jourmattes händer för det gör så ont. Efter vad som känns som en jättelång stund är det över. Jourmatte och Li pratar och pratar, men jag förstår inte vad de säger. Men de ser väldigt ledsna ut, så jag lägger mig ner för jag tänker att de kanske är ledsna för att jag vill åka hem, jag vill egentligen inte vara kvar här. 

När vi väl är hemma igen, är vi så trötta och mina bebisar och jag somnar med en gång. Efter en stund kom jourmatte upp med mer medicin till mig. Usch, det var tabletter, det ville jag inte ha! Men jourmatte var enveten och gav sig inte, så till slut blev jag tvungen att svälja det. 

Sedan lägger hon sig i sängen och jag kryper ihop tätt intill henne och hon klappa mig. Jag njuter så jag spinner väldigt högt och efter ett tag lindras till och med allt det onda i mina öron. 

Då börjar hon prata, min jourmatte. Hon berättar för mig om problemen i mina öron och att det går inte att bota det. En tår börjar rinna ner från hennes öga, men hon fortsätter berätta. Det onda i öronen är något som heter polyper och nu har de börjat växa explosionsartat, troligtvis växer de även i något som kallas mellanörat också och det är verkligen inte bra.  

Den där gången jag hade så ont i örat när jag levde ute, då det small till och det rann något ur örat, då sprack antagligen trumhinnan på mig. Hon fortsätter att berätta om att man kan operera bort något i öronen, men då kan jag inte höra alls. Dessutom måste man operera bägge öronen eftersom jag har problem i båda. Trots det kommer jag kanske fortfarande få kramper i hjärnan, så som jag fick så vi blev tvungna att besöka Li. Ingen vet hur det kramperna kommer påverka mig. Nu gråter jourmatte så mycket att hon inte kan prata längre, utan hon bara klappar och kramar mig. Jag känner mig riktigt, riktigt älskad och trygg hos henne, jag vill inte att hon skall gråta mer. Så jag börjar spinna. Den allra vackraste sång jag kan, spinner jag för henne. Allt för att hon ska veta att jag förstår vad hon säger, att jag inte är rädd nu. Bara så tacksam för allt hon gett oss. 

Jag tänker tillbaka på mitt liv, på när jag frös, på när jag var hungrig och på alla gånger jag var rädd. Jag tänker på när jag fick komma in, först till Susanne och sedan till min jourmatte som heter Heidie och på att jag äntligen kunde känna mig trygg igen. Jag tänker på mina bebisar som har gett mig så mycket lycka och glädje. Sedan tänker jag på hur mitt liv skulle bli om jag var döv, på om kramperna kommer igen och på hur rädd jag har var när det hände. Jag vill inte bli rädd igen, jag vill inte veta hur det är att vara döv. Och jag vill absolut inte ha fler kramper i min hjärna. Nu är jag nöjd, jag är lycklig och det räcker. Jag har fått känna på hur det är att vara trygg, att vara älskad och ompysslad. Jag har fått föda mina bebisar i lugn och ro och har fått se dem växa upp och leka helt obekymrat. 

Nu är min tid snart slut, men jag är nöjd och lycklig. Var nu inte ledsna för min skull. Var glada för min skull istället för att någon tog sig tid att ta hand om mig och att jag fick känna mig älskad och trygg igen. Och för att mina pojkar får en ljus och varm framtid.

Det enda jag vill nu, är att fler katter som lever det liv jag levde, också skall få en andra chans. En chans till att få det lika bra som mig. Jag skulle önska att arvet efter mig blir att inga katt-tjejer behöver få sina bebisar ute, utan trygghet, och inga katt-killar inte behöver springa runt och jaga tjejer för att de inte är kastrerade. Jag skulle vilja att alla katter har någon som älskar dem, så som jag blivit älskad. Att ingen ska behöva gå hungrig, så som jag har gått hungrig. Och att igen ska behöva vara rädd, så som jag varit rädd. Speciellt inte när de har bebisar i magen….

// Hälsningar Asta  

         Asta_3  Asta_2

Hej alla djurskyddare!

Asta är en underbar katt som fastnat i hjärtat på alla oss som arbetar ideellt i Djurskyddet Norra Halland. Vissa djur gör det. Vi önskade alla så att Asta skulle få många trygga och kärleksfulla år i ett alldeles egen för-alltid-hem, och ett väntande sådant fanns redan för henne. Tyvärr blir det inte så nu, då vi väljer att inte ge henne ett liv med stora plågor. Det är aldrig ett lätt beslut att ta, men ibland är det tvunget.

Vi fick in många dräktiga honor denna våren och en inte alltför vild gissning är att det kommer bli samma kommande år. En liten kattfamilj ger mycket glädje och energi till att fortsätta vårt arbete. Men de belastar även vår ekonomi mycket. Inte bara med veterinärvård, utan även med det lilla extra de behöver. Ofta är mamman utmärglad och behöver ersättning, så väl som ungarna. Vi behöver jourhem som är villiga, och kunniga, att ta på sig en kattfamilj under minst 12 veckor. Och det går otroliga mängder sand när alla dessa små sötnötter börjar äta riktig mat och därmed även gå på lådan. 

I Astas minne vill vi ge er en möjlighet att öronmärka era donationer till kommande kattfamiljer som kommer under Djurskyddets beskydd. Märk din donation Astas arv så kommer vartenda öre reserveras till kattmammorna med sina bebisar, antingen det går till veterinär, mat, sand, modersmjölksersättning eller vad som nu behövs, så kommer det komma mamma och ungar till godo. Stort tack på förhand.

// Djurskyddet Norra Hallands styrelse

Kontakta oss

info@djurskyddetnorrahalland.se
0708-776470

Pg: 89874-2

oktober 2017
MTOTFLS
       1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31      
« Sep   Nov »
Hitta oss på Facebook